Vi kliver på bussen i Teheran, det är svettigt och fullt med människor. Bussen är uppdelad i två sektioner, kvinnorna är förpassade till sektionen längst bak varpå vi rör oss snabbt bakåt. “Flytta på dig och ge plats åt andra!” säger en kvinna till mig. En annan kvinna råkar hamna på männens sida av bussen och får genast en skarpt tillrättavisning av en man. Frustration uppstår i den fulla bussen och kvinnorna börjar skrika på männen.
Jag, som är uppväxt i ett demokratiskt land där kvinnor får sitta var de vill och klä sig hur de vill, hamnade i total chock eftersom jag aldrig har upplevt detta förut. Vi var och hälsade på i mina föräldrars hemland. När jag och min storasyster senare ska ut med vår kusin i Iran, varnar vår farbror oss för moralpolisen och att de är kända för att plocka flickor/kvinnor som klär sig på ”fel” sätt. Vår kusin försökte lugna honom, men jag kände rädslan. En rädsla som den iranska regimen har skapat för att få folket i Iran att lyda dem.
Persiska kvinnor i Iran är de modigaste människor jag har stött på. Även om det iranska folket är rädda för regimen så har kvinnorna alltid stått på sig. Nu ännu starkare efter mordet på Jina Mahsa Amini. Med risk för sina liv står kvinnorna, med stöd av män, mot den iranska regimen och kräver att få sin frihet. Folket i Iran har fått nog efter 43 år av förtryck och mörker.
Jina Mahsa Amini var en 22-årig kurdisk kvinna från staden Saqqez som ligger i den nordvästra delen av Iran (Kurdistan). Den 13 september greps hon av iransk moralpolis i Teheran där hon var på besök. Hennes så kallade brott var att hon inte bar sin huvudsjal, hijab, på rätt sätt. I arresten kollapsade hon och fördes till sjukhus och hamnade i koma. Enligt polisen fick hon en hjärtattack, men vittnen säger att hon utsattes för kraftigt våld mot huvudet. Den 16 september förklarades Jina Mahsa Amini död.
Från att den islamiska regimen tog över 1979 riskerar de som inte lyssnar eller lyder sina liv. Irans regim ser de som inte tycker och tänker som dem som sina fiender. Speciellt kvinnor, de behandlas som andra klassens medborgare, de får inte klä sig som de vill eller ens bestämma över sin egen kropp.
1985 kom vi till Sverige, jag var knappt tilltänkt men min storasyster och våra föräldrar färdades med hopp om ett bättre liv i Sverige. De lämnade ett land som de älskade, där de kände sig trygga och hade sin familj och vänner. De flydde på grund av det politiska läget i Iran, med hopp om att kunna ge sina barn bättre förutsättningar än vad de själva hade haft.
Mina föräldrar har aldrig hunnit bearbeta det trauma det innebar att helt bryta upp från sina rötter. När de kom till Sverige fick de kämpa hårt och börja om från noll. Vi blev placerade i Rinkeby, där fler människor som hade gått igenom förtryck i sina hemländer samlades. Vi växte upp och levde i ett kollektivt trauma. Spåren från regimens förtryck sitter fortfarande djupt kvar inom mina föräldrar.
För oss barn som har fått möjligheten att leva ett tryggt liv i Sverige, tack vare våra föräldrar, är det omöjligt att blunda för det som händer i Iran just nu. Jag brukar försöka tänka mig in i hur min mamma måste ha känt sig när regimen tog hennes rättigheterna ifrån henne. Hade de inte totalt brutit upp sina liv hade det idag varit jag som inte hade några rättigheter!
Det iranska folket måste få sin frihet och demokrati precis som vi i Sverige. Det som händer nu är en kamp för basala mänskliga rättigheter. Det är dags för frihet.
Jin, jiyan, azadi! Kvinna, liv, frihet!
Gilda Shahrabi, svensk och iranier
Senaste kommentarer